Dilsa Demirbag-Sten: Det svenska samhället är mer segregerat än någonsin.

När jag, mina tre småsyskon och mor kom till Sverige 1976, var det ett land som var vida känt för välstånd, jämlikhet, välfungerande demokratiska institutioner och human invandringspolitik. Far, som hade flytt till Sverige ett år tidigare, tvekade aldrig i valet av exilland. Han ville att vi barn skulle leva i en demokrati där vi inte förvägrades mänskliga rättigheter och kunde växa upp i ett samhälle som gav alla samma förutsättningar och möjligheter till skola, vård och omsorg.

Nyanlända invandrare fick bostad, våra föräldrar fick arbeten och vi barn sattes i en blandad skola där vi kunde möta såväl svenska barn som barn från alla delar av världen. Min familj var en av många som försökte finna sig till rätta i ett nytt liv och land. Politikerna talade till oss som samhällsmedborgare i Sverige, oavsett etnisk bakgrund eller religiös tillhörighet.
Islam var en ickefråga för politiker som ägnade sig åt generella åtgärder för alla bosatta i landet. Samhällsgemenskapen byggde på en berättelse om ett Sverige som hade tagit sig från ett fattigt jordbrukarsamhälle till ett, på många sätt, av världens ledande länder. Sverige valde att stå utanför andra världskriget och kunde med en intakt industri i högt tempo producera varor och möta en enorm efterfrågan. Kvinnorna, arbetskraftsinvandringen och flyktingarna löste det akuta behovet av arbetskraft.
Modernitet, storskalighet, effektivitet, produktivitet och delaktighet var nyckelbegreppen för det svenska Folkhemmet och Rekordåren, som var kulmen på en enastående historia. Några glömdes och andra gömdes bort under resans gång. Behandlingen av romer, samer och tvångssteriliseringen av individer hör till Folkhemmets mörka historia, så även våra relationer med Nazi-Tyskland.

Mötet med det nya samhällets normer och traditioner var inte alltid lätt och många i vår föräldrageneration närde drömmar om att återvända till hemlandet. Vi blev kvar och så även andra som i det tysta fick hantera motgångar, konflikter, rasism men också förändring, utveckling och nya relationer med svenskar. Arbetsplatserna, skolorna, föreningslivet och bostadsområdena möjliggjorde möten mellan nya och gamla invånare i Sverige. Integrationen skedde inom ramen för den generella politiken.

Så kom Fatwan mot Salman Rushdie och politisk islam erbjöd frustrerade unga män en röst, även i Europa. Berlinmuren föll och vänstern bytte klass mot etnicitet och Islam.

Mångkultur övergick från att vara en beskrivning av den verklighet som hade formats i Europa och Sverige till att bli en -ism: Mångkulturalism som normerande politik trädde in i våra liv. En ekonomisk kris i slutet på 80-talet skapade en hög arbetslöshet och Sveriges självbild som en ledande nation fick sig en stöt. Ny Demokrati pekade ut invandraren som orsak och mina föräldrar och alla andra som hade lämnat land och familj för att delta i uppbyggandet av Sverige, blev kollektivt definierade som invandrare. Statistik om invandrares boende, kulturkonsumtion, kriminalitet, arbetslöshet, utbildningsgrad, språkkunskaper, barnafödande och mycket annat kartlades noggrant.

En arbetslös svensk behövde ett arbete medan en arbetslös invandrare behövde integrationsåtgärder. Fram till för några år sedan gjorde SCB definitionerna första och andra generationens invandrare, vilket även omfattade deras barn. Jag ber läsaren att smaka på ordet andra generationens invandrare. Mina barn hade ingått i denna statistik, oavsett vem jag hade gift mig med. Det finns ett namn för etniskt blodsbandsältande: rasbiologi. Politikerna ville väl. Invandrare var i högre grad arbetslösa och specifika åtgärder som kunde möta de behov som bara invandrare hade utformades.

Det slog aldrig våra politiker in att i stället omvärdera förutsättningarna på arbetsmarknaden. Vi hade levt så länge och intensivt med den svenska framgångssagan att vi inte förmådde ställa om eller ifrågasätta de etablerade modellerna. En invandringspolitik utformades och blev allt mer omfattande. Politikerna slutade att tala till oss som de gjorde med svenskarna. De ville oss, som sagt, väl och hade arbetsmarknadsåtgärder, bostadsåtgärder och förslag på hur vi – ”invandrare” – skulle integreras genom att ta vara på våra olikheter.
Sedan slutet på 80-talet har Sverige allt mer delats upp efter olika kulturella och etniska grupperingar. Nyanlända anhöriginvandrare kom att förpassas till långtidsarbetslöshet och de som hade åkt ut från arbetsmarknaden under krisen på 90-talet fick små chanser att komma tillbaka till något arbete. Inte bara svenska politiker ville bygga en framtid på kulturella och etniska olikheter. Kravet på religiösa friskolor blev en verklighet och islamiska företrädare har framfört behovet av konfessionella vårdcentraler. Det svenska samhället är, trots alla goda intentioner och åtgärder, mer segregerat än någonsin. De som kommer till Sverige i dag möter ett helt annat land än det jag och min familj mötte en vårdag 1976.

Ett val hägrar.
Sverigedemokrater anspelar på drömmen om ett Sverige som vi och hela världen minns med beundran. I tider präglade av oro, konflikter och politiska kortsiktiga utspel är fältet öppet för dem som erbjuder tydliga alternativ. SD erbjuder en vision till skillnad från de etablerade partierna. Men SD:s vision anspelar på en bild där det inte finns plats för alla oss som flydde eller frivilligt lämnade våra hemländer för en dröm om ett bättre liv i ett Sverige som vi var med och byggde upp.

Nostalgi är ingen bra grund för ett samhällsbyggande. Intonationen måste alltid ligga på framtiden. Men vem kommer att våga säga att vi måste släppa greppet om det gamla innan motsättningarna bli ohanterliga. Vem av våra ledande politiker vågar börja på en ny svensk berättelse, där vi alla är lika inför lagen och där politiken inte ska göra skillnad på oss oavsett hudfärg, föräldrars ursprungsland eller religiös tillhörighet. Där kulturella- och religiösa tillhörigheter är en privatsak så länge det inte inskränker på individens fri- och rättigheter. Där samhällsgemenskapen ska bygga på det som enar oss, inte på det som splittrar oss.

Om vi fortsätter i samma spår kommer vårt land, för varje ekonomisk kris, att splittras än mer. I ett sådant land är alla förlorare.
Dilsa Demirbag-Sten
journalist och författare,
aktuell med boken ”Fosterland” (Albert Bonniers förlag)